Starten till en kontakt med Mansmottagningen mot våld kan se väldigt olika ut, och vi menar att det är bra. Det ska vara låg tröskel till mottagningen, och problemet behöver inte vara färdigformulerat när man kommer. Och det kan vara både den som utövar våldet eller drabbas av det, som hör av sig, eller den som professionellt vill ha vägledning att gå vidare.

Några exempel på öppningar:

  • Jag har slagit min fästmö och vill inte göra det igen.
  • Jag greps av polisen i förra veckan, men är släppt nu. Jag fick er folder i handen.
  • Jag har aldrig slagit min fru men jag är nog rätt gåpåig och kan verka skrämmande.
  • Min fru säger att hon vill skiljas och säger att det har med min aggressivitet att göra.
  • Jag är både dömd och har genomgått straffet men aldrig fått behandling för mitt våld. Nu skulle jag vilja ha det. Går det bra?
  • Jag har blivit slagen själv. Tar ni emot sådana?
  • Jag skriker åt mina barn, och en gång har det hänt att jag har tagit i dom hårt.
  • Det har hänt lite för mycket hemma på sista tiden. Jag skulle vilja bli en mer OK pappa.
  • För många år sedan gjorde jag illa min dåvarande fru, och nu känner jag att jag är väldigt nära.
  • Att göra illa min handikappade fru gör särskilt ont. Förstår ni det?
  • Jag är inte stolt över mina sexuella erfarenheter från ungdomen och nu när jag ska bli pappa är jag rädd att de går igen.
  • Jag har gjort eller tänkt göra saker som går över både mina egna och andras sexuella gränser. Hör det hemma på er mottagning?
  • Jag tror att min man skulle behöva ha er hjälp. Är det OK att jag hör av mig? Får vi komma båda två?
  • Jag har haft behandlingskontakt med den här mannen under lång tid men tror att det här är ert gebit. Kan jag boka en tid?
  • Vi har en elev på skolan som är jobbig för andra och nog har det jobbigt själv. Är det nåt?
  • Jag tror att den här mannen är präglad av sin kultur när det gäller synen på att bestämma och styra och domdera i familjen. Men jag tror att han gärna pratar med någon om det.
  • Jag som man har faktiskt blivit våldtagen. Det går ju nästan inte att säga. Går det att komma anonymt?
  • Nu är jag för all del den där vanliga kvinnan som har blivit slagen, men jag har ju faktiskt slagit själv. Får jag höra hur ni ser på det?
  • Jag som är kvinna är ganska klar på att jag själv använder våld på ett sätt som blir destruktivt för hela familjen. Jag har hört att ni tar emot även kvinnor.
  • Mellan oss två – av samma kön – har det förekommit nog så mycket våld. Finns det någon mottagning för oss?

I ett första samtal går det ofta att reda ut hur problemen ser ut och utröna om mottagningen med sin kapacitet av individuella eller gruppkontakter kan vara till fortsatt hjälp. Det kan också vara vårt nätverk av kontakter som gör att vi kan hänvisa vidare. Det är sällan en enda händelse eller ett enda problem som uppenbarar sig, utan tid måste ägnas åt att förstå vidden och sammanhangen.

Vi har ett mycket brett perspektiv på våldets allvarliga inverkan på alla familjemedlemmar. Det är ofta mycket nära mellan den som utövar våld, den som blir utsatt för våld och den som blir vittne till våld, och risken är stor att vandra mellan rollerna. Därför gör vi vad vi kan för att se till allas behov och är beredda att träffa även den utsatta (därav partnerprojektet) och samarbetar med Trappan (för barnens skull). Vi erbjuder ingen parterapi eller familjebehandling, men oftare och oftare träffar vi även de andra berörda parterna, för att med olika medel verka för att våldet ska upphöra.

Genom att det finns något som heter Mansmottagningen mot våld i Uppsala, och genom att vi har presenterat oss på utbildningar, studiedagar och konferenser, finns det också många olika associationer till vad verksamheten innebär. Vi försöker bevaka det som

  • har någon tänkbar anknytning till hot och våld
  • omfattar olika sorts hot och våld, även potentiellt våld
  • omfattar våldets tre olika aktörer: offret – vittnet – förövaren
  • omfattar olika varianter på könsrelaterat våld
  • särskilt berör rollen som man och rollen som pappa
  • ofta dittills inte har fått någon uppmärksamhet i den personens liv, nämligen möjligheten till att utöva våld och utsattheten för våld och möjligheten att göra något åt det.

Den information som kanske är viktigast på studiedagar och konferenser – och här på hemsidan – kan vara övertygelsen om att det går att göra något åt våldet! Det är möjligt att stoppa, både på ett individuellt plan och i ett samhällsperspektiv. Detta ger både mannen, kvinnan och barnet hopp om en våldsfri tillvaro.